Khalad Photography Blog
VERKTYGET OCH BERÄTTELSEN
***
Kameran är mitt verktyg, med den försöker jag berätta om mitt liv och min värld, så som jag ser den. Min värld är bara en del av den stora världen men mkt av det mänskliga inbillar jag mig att vi delar. Till det yttre helt olika liv, olika förutsättningar, men vår längtan efter glädje och kärlek delar vi, liksom oron när något hotar och sorgen när något drabbar våra nära. För mig känns det naturligt att mina bloggar sällan handlar om fototeknik eller kameror, kameran har jag för att kunna berätta. Här på bloggen tillsammans med text. Naturligtvis är det helt ok att andra ägnar många bloggar just åt kameror och teknik, guskelov är motivvalet fritt. Det är det som gör bloggen intressant!
I går morse hämtade jag I från det särskilda boendet hon tillbringade förra veckan på. Alltid så glad över att jag hämtar henne att tårarna rinner men det gör dom också när barnen ringer eller jag hämtar henne från förmiddagsträffarna hon är på de andra veckorna. Vi äldre människor tappar ofta mkt av våra skal, våra murar, alldeles särskilt när sjukdom eller annat tar bort våra förmågor och våra vanliga sysselsättningar som normalt håller alla tankar om livet och dess ändlighet borta. Därför ligger känslorna mkt närmare hela tiden.
I:s fysiska förmågor fortsätter att avta snabbt och framförallt är det gången som nästan försvunnit. Med min hjälp kan hon ibland ta sig från ett rum till ett annat men ofta måste hon sätta sig på en pall efter några meter eller så är det rullstolen som gäller. Ofta tröttnar hon när vi försöker gå och sjunker ihop på golvet, då är det larmet vi får använda, jag har inte en chans att få upp henne själv. Varje byte av inkontinensskydd är ett projekt och jag har nu svårt att klara att duscha henne, man måste vara flera. From den här veckan har jag därför sett till att vi får avsevärt mkt mer hjälp. Varje morgon kommer nu två tjejer (ibland tjej/kille) och hjälper henne komma upp, byter skydd, duschar om det behövs och klär på henne. Förra gången jag skrev om I var det flera som vänligt och försiktigt frågade om det inte är tid för annat fastboende. Det hade jag då redan ansökt om, och i slutet av juli fick jag också detta godkänt. Väntetiden är ca ett halvår i Finspång och det är nu den tiden vi (jag) kommer behöva mkt hjälp hemma.
Kanske låter det som I närmar sig ett vårdpaket men inget är mer felaktigt. Såklart är minne och initiativförmåga nästan borta men hon följer lätt med i verkligheten här och nu, vi pratar och skrattar ganska mycket och jag tycker om att borsta hennes hår. Att det är just de fysiska färdigheterna som försvunnit snabbast fick vi en trolig förklaring till i början av sommarn då hon blev kallad till neurologmottagningen på Vrinnevi efter en tidigare skallröntgen. Det visade sig att hon de senare åren utvecklat en normaltryckshydrocefalus (iNPH, slå upp om ni vill veta vad det är) med mest typiska symptom gångsvårigheter och inkontinens. Det förklarar bra för mig varför hennes tillstånd är som det är. Hon gör inte alls ett förvirrat intryck när hon träffar människor, hon talar med grannarna nästan som vanligt om väder och vind men skulle aldrig kunna berätta vad hon åt till lunch. Eftersom jag aldrig kommer ta några bilder på henne där hennes oförmågor framhävs blir det några bilder från våra år tillsammans. Några har ni sett men inte alla.
*
17 år
*
19 år
*
29 år
*
70 år
*
78 år
*
79 år
*
80 år
*
***
Mvh Bengt
Hälsningar Lena
Allt gott/per-erik
HaD/Gunte..
/Gunnar S
Hon är lyckligt lottad som har dig, det finns alltför många som inte får någon hjälp av olika anledningar, ofta är det nog för att de inte har någon som bryr sig.
Ing-Marie
Jeg slutter mig til de øvrige kommentatorer - stor respekt herfra.
Med mange venlige hilsener fra AG og Erik.
MvH
Johnny
Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
en droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut,
brister och faller och drömmen är slut.
/Gunnar
/Gunnar