NÄMEN......

***

Saxat ur SvD häromveckan

"Finns det någon miljö som är så idealiserad som den akademiska? Bilden av en värld full av fritänkande människor som söker svar på människans stora frågor, från virus och planeter till fred och frihet. De flesta vet förstås att verkligheten är mer nyanserad, men likväl: i princip ligger den här tilltron till forskningen och dess förmåga fast.

En som problematiserat den bilden är vetenskapshistorikern och fysikern Thomas Kuhn (1922–1996). Han hävdade att forskare inte är så självständiga som de själva (och samhället omkring dem) ofta tror. I detaljer kan de visserligen ha en kritisk blick, men när det handlar om mer grundläggande antaganden som rör vetenskaplig metod och teoribildning är det mindre bevänt med det kritiska förhållningssättet. Tillsammans bildar dessa föreställningar det mönster som styr det vetenskapliga tänkandet, paradigmet – och bland paradigmskaparna finner vi Aristoteles, Newton, Marx och Freud, för att ta några av de mer storslagna exemplen.

Ett paradigm är exceptionellt hållfast – inte ens när obestridliga fakta talar mot rådande paradigm, kan man räkna med att forskarna börjar ifrågasätta det. I stället ägnar de stor möda åt att få observationerna att passa in i paradigmet. Forskare är inte alls så vidsynta som idealbilden. Det är inte bara ”argumentets primat”, som präglar forskarvärlden, utan också ”argumentets primater”, som en forskarkollega en gång behagade skämta.

Visst har forskaren vissa metoder för att mota enögdheten. Men i slutändan är det människor som ställer frågorna och tolkar svaren, vilka i sin tur blir granskade av andra människor. Dessa människor präglas av paradigmet, liksom av rådande värderingar i samhället i stort. Ingen disciplin går fri, men särskilt känslig blir samhällsvetenskap och humaniora, eftersom dessa discipliner i större utsträckning präglas av den egna blicken.

Det är lätt att påminnas om Kuhn när man läser en artikel i tidskriften Kvartal nu i veckan. I den kritiserar statsvetarna Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein den samhällsvetenskapliga forskningen för att blunda för akuta samhällsproblem, så som klanvälden, eskalerande grov kriminalitet, och plundring av offentliga välfärdssystem. I stället är det journalister och myndigheter som åtar sig att undersöka olika ”normativt svårhanterade problem”. I grunden handlar deras artikel om forskningens frihet, inte minst hur forskare förvaltar den frihet de faktiskt har.

Frågan om forskningens frihet diskuteras allt mer intensivt. Hoten kommer från olika håll: i form av politisk styrning och regelverk, men också som social bestraffning och cancelkultur. Kanske är den hårdnande debatten ett tecken på att paradigmet håller på att rubbas, rentav skifta? För hur starka paradigmen än må vara så är de inte odödliga. Till sist faller de. Det kan bero på att fakta sparkar så hårt att det inte längre räcker att sparka tillbaka. Eller att maktrelationerna i forskarvärlden skiftar. Paradigmet faller, för att ersättas av ett nytt, med nya försvarsmurar. Och forskarna kommer att fråga sig hur i hela fridens namn man kunde tänka som man gjorde – om man nu alls minns det."

*

*

***

2023-02-04 09:52   syntax

Jag säger det samma! Nämen...

Det är ju oerhört tillfredsställande om de sedan länge stenhårda paradigmen inom forskning och offentlig debatt (åsiktskorridoren alltså) börjar vittra. Kul om verklighetens inverkan har nått brytpunkten.
Ett tecken i tiden är att regeringen har tillsatt en utredning om cancelkulturen på universiteten, och vad som bör göras för att stoppa den och säkerställa forskningens frihet. Det är något som tidigare politiska majoriteter inte vågade sig på.

Bra att du återpublicerade detta!

Svar från Khalad 2023-02-05 15:51

Tack för det Peter. Utan att referera till någon speciell av de paradigmer som fn gäller är det nyttigt att ha det här ämnet i tankarna då och då. Och visst, jag tänker ju gärna på en i sammanhanget......

2023-02-04 23:12   Måns H

Härlig bild som visar rätt paradigm! (Att man själv ska göra experiment, inte bara lita på datorsimuleringar.)

Jag tycker fortfarande att den attityd som lagom framsynta och lagom progressiva Norra Real i Stockholm förmedlade stått sig. Vi blev av läroböcker och t o m en undervisningsfilm itutade en totalt felaktig bild av hur bergskedjor bildas. Då några kamrater observerade hur Afrika och Sydamerika passade ihop på en jordglob sa geografiläraren att en tysk, Alfred Wegener, lagt fram en ganska så väl bevisad tes om att de hängt ihop, att han själv bedömde att den var väl underbyggd men att vetenskapsvärlden (ännu) inte accepterat den.

Svar från Khalad 2023-02-05 16:03

Hej Måns, tack för kommentar! Ingen påstår att akademin och vetenskapen inte tar utvecklingen framåt. motståndet beror väl på hur mkt dom nya idéerna strider mot gamla föreställningar. Att jorden var rund och inte i centrum av världen var det många som försökte föra fram innan det accepterades. Kanske tog det ett par hundra år innan gamla paradigmer övergavs. Teorin om Pangea var ny när den kom och säkert tog det någon decennium innan kontinentaldriften och Pangea fått genomslag.

Måns H 2023-02-05 18:27

Wegener var inte först, men då han lade fram teorin 1912 hade han noggrann underbyggnad, bl a att geologi och även biologi överensstämde. Men själva drivkraften saknades i hans teori. 1958 kom det nya paradigmet på plats, att kontinenterna flyter omkring på ett varmare, tyngre och inte helt fast underlag.

Basfaktum, att kontinenterna ifråga passar ihop, hade ju varit känt sen århundraden.