Khalad Photography Blog
DET VAR BÄTTRE FÖRR
***
När jag läser inläggen i FS får jag klart för mig att väldigt många tycker det var bättre förr. Inte helt förvånande eftersom genomsnittsåldern är hög på FS. Ända sen jag började blogga på FS för precis 10 år sen (juli 2012) har jag också noterat hur ofta inläggen uttrycker starka politiska åsikter, nästan alltid vänsterorienterade. I min värld typiska för kulturvänstern, den som är stark inom just kultur och media, på säkert avstånd från alla fabriksgolv, gruvor och jordbruk och annat sånt där praktiskt. Marknad, liberalisering, privata företag är ord som står för allt fult, egofixerat i denna värld. Jag undrar ofta till vilket årtal man vill backa? När var det bäst? Frågan är ju berättigad, det är inte lätt för den icke vänsterorienterade att veta. All statistik talar för att det hela tiden blivit bättre. Ekonomiskt, sjuk-och äldrevård, fattigdom, svält, arbetstid, bostadsförhållanden, you name it. Det enda område som inte blivit bättre jag direkt kommer på är grova våldsbrott, men det törs jag knappt skriva utan risk för att bli beskylld för att vara sverigedemokrat, vilket jag inte är.
*
Statens Järnvägar ja. Mycket bättre än dagens bolag. Tågen gick jämt och överallt, också långt ut i glesbygderna. Kungliga Järnvägsstyrelsen, Statens Järnvägar, bildades 1888. 1939 fattade riksdagen beslut om att förstatliga alla järnvägar (då var världskrig på gång), och 1950 var SJ som störst. Sen har det i princip bara gått utför. Jag har en fundering. Efter 1950 kom bilarna och vägbyggena på allvar, men det kanske inte har någon betydelse för järnvägen, den gick ju som på räls, staten skötte ju den? Faktiskt var det efter 1950 flygandet kom i gång på allvar också. Men det är klart, bilarna liksom flygplanen tillverkades av privata bolag, dom borde ju ha förbjudits, då hade järnvägarna och SJ säkert klarat sig bättre. Nu kan ju folk resa som dom vill, både till jobbet och på semester, det borde väl inte tillåtas?
*
Över huvud taget borde alla fria val förbjudas om jag förstår rätt. Dom flesta människor förstår inte sitt eget bästa, allra bäst är om staten, eller kommunerna, väljer åt alla. Då blir det garanterat lika. Som sjukhusen tex. Fortfarande är det ju landstingen, eller samhället då, som dominerar, även om det finns en del privatägda sjukhus. Fast jag tycker att nå´t konstigt är det ändå. Sverige har 2,07 sjukhussängar per tusen invånare. Därmed ligger vi femma. Från botten, på OECD:s lista. Japan högst med 12,84, Tyskland som exempel har 7,91. Men fortfarande har vi Mexico, Costa Rica, Colombia och Chile efter oss. Inte dåligt. Fast visst var det lite tunt med sjukhusplatser under pandemiåren?
*
Och så har vi skolorna. Där finns inga lätta segrar, för någon. Av någon underlig anledning ligger vi inte först här heller, trots att friskolorna bara är en liten andel av skolan i Sverige. Pisaundersökningarna talar klarspråk, så långt det går. Och att föräldrar och elever själva skulle kunna välja skolor man uppfattar som mer intresserade av de enskilda eleverna är naturligtvis en utopi. Fast i Sverige synar vi inte gärna stat, landsting och kommuner. Undra på att dom tycker egna (affärs)verksamheter är bäst, dom kan aldrig synas ordentligt. Alla aktiebolag synas av både revisorer och media. Det sker inte med varken kommuner, landsting eller regering. Och ingen har övertygat mig att just kommuner och landsting sköts effektivare än företag. Varken sjukvård, äldrevård eller annat. Utan vare sig konkurrens eller riktig kontroll är det lätt att effektiviteten sjunker. Och marknaden? Det är du och jag och några till.
*
Lillebror Dag och morfar Andreas 1956
*
***
Mitt svar:
The swinging sixties på sätt och vis. Kalla kriget kändes stabilt. Jag var miljöbekymrad men inte klimatbekymrad. Det borde vara en istid på gång, men inga tecken på nån sån syntes. Klimatkrisen åt andra hållet, den som pågår nu, hade jag ingen som helst föraning om.
/B
Under nittiotalet gjorde jag och en del kollegor flera resor till både Danmark och Norge för att plocka upp idéer om alternativa sätt att organisera och utveckla skolans didaktik och organisation. Bägge länderna är väldigt bra på sånt.
Sen finns det så klart en fotografisk dimension på de här frågorna. Hur gestaltar man sina tankar. Hur gestaltar man frågor? Inte helt enkelt. Och redan där finns en av svensk skolas tillkortakommande - bristen på bildundervisning i ett bilddominerat samhälle.
Men, vi får ta fler frågor sen
ha det gott
/Gunnar S
Jämför jag med mitt nuvarande hemland USA så är ju balansen mellan det privata och offentliga en annan. Det har sina poänger, men folk fastnar i låglönejobb eftersom vidareutbildning ofta är på tok för dyrt. Företag är lite lösare reglerade, särskilt vad gäller anställningstrygghet. Bensin är billigt, men är ändå en väldigt stor post i folks privatekonomi eftersom kollektivtrafiken inte riktigt är ett alternativ utanför storstäderna. Blir det snö ställs allt in, eftersom vinterdäck ses som onödig nischprodukt och vägunderhållet saknar tillräckliga resurser. Jag minns kontrasten när jag åkte hem till Sverige och landade i snöstorm, och bussarna var några minuter sena på sin höjd, medan jag kunde hålla 110 på E4an utan problem.
Jag kan personligen säkert avfärdas som mediavänster (gillar till och med att hänga på Södermalm), men har också lång erfarenhet av arbetarklassyrken inom vård, post och snickeri, och jag tror inte avståndet till dessa yrken är så stort som många vill göra gällande. Mitt vårdjobb var exempelvis fullt av extraknäckande konstnärer, dokumentärfilmare och annat. Bland fotografer, journalister och konstnärer jag känner finns det många med förflutet som undersköterskor, lärare och truckförare.
Det är nog bra att det politiska styret bytt händer ibland, och i backspegeln känns 70-80-talen lite väl rigida, men att det slår över åt andra hållet är knappast bra heller. En viss del privat/offentligt samarbete är säkert bra, men privatiseringen är verkligen inte bara pragmatiskt styrd, utan i hög grad ideologiskt. Folk som ifrågasätter rimligheten i att ta ut privata vinster i offentligt finansierad verksamhet blir inte sällan avfärdade som emot valfrihet i sig.
Trots inlägget betraktar jag mig inte alls som rabiat antivänster. Däremot tröttnar jag ibland på återkommande inlägg som ironiserar och förminskar det mesta som har med valfrihet och privat företagsamhet att göra och ser sällan försvar för just detta. Därav den här bloggen. Självklart är inte alla som känner sig tillhöra det jag kallar kulturvänstern utan erfarenheter från det verkliga livet. Men det finns många nog för att påstå att det finns viss fog för mitt synsätt.
Återigen, uppfriskande kommentar med mkt sakinnehåll som jag gärna delar synpunkter kring, kanske dock inte här just på FS. Tack för den! / Björn