Khalad Photography Blog

Vi gick tidigt i pension, frun vid 61 och jag vid 62, det var de år som var de tidigaste och att vi ändå fick tjänstepensionen inbetalad som om vi hade jobbat. Jag fortsatte dock att arbeta 20% i 2,5 år till, det var inte tänkt så från starten men de önskade gärna jag avslutade mina projekt så blev det. Vi hade vid pensionen flyttat till Skåne så det blev verkligen på distans och vi var på den tiden en hel del i Danmark, det var ju innan pandemin. Tanken med pensionen blev helt infriat skulle jag säga, det blev ju inte minde jobb utan annat jobb. Jag började med att renovera köket i Danmark och bygga till ett uterum, att använda både händer och hjärnan har jag alltid gillat. Därefter köpte vi ju en koloniträdgård som var som ett vrak, det tog 1,5 år att få den på fötter och den är nu en av de finaste i området sägs det, så det var både händer och hjärna igen. Sedan så har man ju fotograferingen, och visst har det ökat vid pensionen, tror jag ligger nu på 10x så många exponeringar och bilder som innan pensionen. Men tror inte vi har ändrat oss så mycket, har minskat de längre resorna, förr reste vi runt i världen, nu försöker man utforska närmare och närmare kärnan på de platser vi har nu

En intressant text som får mig att tänka på min egen situation. Jag fick en skada på sommaren under mitt 58:e år. Sjukskriven i ett halvår och sedan hemskickad det sista året på grund av nedskärningar. Så nu har jag varit hemma i över 12 år vilket syns på pensionen. Idag är ekonomin det svåraste, vi har till mat och hyra men inte så mycket mer. Jag hade heller inte klarat mitt jobb med mina dåliga ben/knän. Jag såg fram emot pensionen för jag hade drömmar. Tyvärr infriades dom inte. De första åren blev det mycket att " ställa upp ". Mycket läkarbesök med anhöriga och många dödsfall. Det var ju nått självklart att hjälp alla anhöriga, annars hade jag fått ångra mig hela livet. Nu, de sista fem åren när jag äntligen har tid har jag tappat lusten för att ge mig ut för att fotografera. Varför har jag nog redogjort för tidigare.
Det som gör mig förvånad är din skilsmässa. Skönt att allt löst sig med tiden. Rita och jag har haft många krig men jag skulle nog inte kunna leva med tanken att flytta från henne. När det är som värst, mest problem behöver man varandra som mest tror jag.
Det är naturligtvis mycket positivt som händer och glädjas åt. Just nu är det mina två sista barnbarn som gläder oss. Jag riktar kameran mot dom nu för tiden. Det är så roligt för dom verkar så medveten om att det blir bilder. Trotts att dom är 1½ och 2 år så vill dom gärna se hur bilderna blir.
Sten