Khalad Photography Blog
ALDRIG UTAN MIN IPHONE
***
Ibland känns det lite gubbigt här på bloggen. Det törs ju jag säga som själv närmar mig åttio. Ändå tycker jag det är synd. Den gamla tekniken är bäst. Punkt. Svartvita 50- 60-talsbilder är alltid bra, dom är ju svartvita och har tagits analogt, därmed är dom ju bra, per definition liksom. För att inte tala om dom gamla utrustningarna, tänk, dom fungerar, fortfarande! Helt otroligt! Och tar svartvita bilder också! Men fy för moderna mobiler, för att inte tala om FB och Instagram och såna styggelser. Ytliga media där alla jagar bekräftelse och likes bara för att få bekräftat att man finns........
*
Själv är jag ju inte så fotografiskt rolig eller nyskapande heller precis, jag vet. Men jag gillar Instagram. När det blir för tråkigt på bloggen växlar jag över till Insta och hittar mängder av roliga bilder. Jo jag vet, där finns många bilder, väldigt många bilder. Det mesta går jag förbi men efter att ha varit där ett tag börjar jag hitta väldigt mkt som är bra och väldigt mkt som är roligt. Och jag skaffar mig snart ett gäng fotografer som jag följer därför att jag gillar vad dom visar och vad dom kan. En hel del högklassiskt svartvitt finns tex, utan att man därför imiterar HCB eller andra gamla namn, dom verkar ha alldeles egna drivkrafter och alldeles egen kreativitet. Och efter ytterligare ett tag har jag också fått ett gäng följare, kul, äntligen vet jag att jag finns.....
*
På FB är jag också, framförallt delar jag en del bloggar i Finspångs-, Ludvika- och Söderbärkegrupperna . Ytligt? Det tycker inte jag, många av de mest intressanta kommentarerna jag fått har jag fått just där. Så har jag tex fått kontakt med min gamla kompis Paavos barn, utan att veta att han hade barn ens. Samma sak med den italienska invandrarfamiljen som mamma och pappa träffade och som kom till Ludvika på 50-talet - där har jag nu lite kontakter med barn och barnbarn som gärna vill se dom gamla bilderna jag har på förstagenerationen. Och så har vi Ludvika damerna som utvandrat till USA som jag pratar gamla Ludvikaminnen med och som är tio år äldre än jag. Så har jag barnen till den estniska baronessan som bodde granne med oss i Ludvika och så - ja, ni fattar väl? Roliga, personliga och givande kontakter liksom.
*
Bäst av allt är ju mobilen. Vill jag, kollar jag både FS, FB och Insta på mobilen. Det är fult förstås, sånt jag borde skämmas över, liten skärm, typ 800 pixlar per sida och så ska man kalla sig fotograf liksom. Jag vet ju inte hur ni gör, kanske ni har med er pc:n eller eller laptoppen när ni väntar hos tandläkaren och på bussen men det har inte jag, det klarar inte ryggen. Inte har jag den med när jag hälsar på hos barnbarnen heller, trots att det är mysigt att kolla läget innan jag somnar, just där och då där jag inte har mina egna böcker och tidskrifter till hands. Dessutom skulle jag aldrig hitta till Timmermansgatan på Söder eller till Solna Torg utan Gogles kartapp. Ingen kompis skulle hitta till oss i Korsheden heller för den delen. Då och då plingar det till från små meddelanden från barn och barnbarn, ibland med bild - på just mina barn och mina barnbarn - fantastiskt roligt helt enkelt. Och Swish, helt fantastiskt. Flera fina begagnade objektiv till bra priser har jag köpt via mobilen och betalat med Swish. Men det skulle nog inte gå att köpa Leica-objektiv den vägen, det är under Leicas värdighet att betalas med Swish via mobil och skulle ett Leicaobjektiv betalas via Swish tror jag dom självdestruerar sig via entanglement oavsett avstånd..
Jovisstja, det går både att ringa och fota med mobilerna, men det visste ni förstås. Fota går alldeles utmärkt, det blir helt andra bilder än dom jag tar med systemkameran. Jag tar bilder som jag helt enkelt inte tar med den "riktiga" kameran och dom liknar inte varken Ansels, Capas eller Leibovitz´ bilder. Och dom går att göra större än 800 pixel per sida. Bara för att visa ett exempel kommer några bilder från den bästa rekreationssemester jag upplevt, för fem år sen på Bequia tillsammans med Täbyfamiljen.
Samtliga bilder tagna med den iPhone 5 jag då hade
*
PS Dom håller för att förstora!
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
***
Det är kanske som att få liv i gamla mopeder, det där med gamla leicor och objektiv från anno dazumal. Skitkul helt enkelt.
Det är kanske så att fotografiet har fått fler dimensioner nu, jämfört med tidigare. Och rätt eller fel får sökas på andra ställen i det fotografiska landskapet.
Ha det gott!
Gunnar S
Och så åttio jag snart är har jag svårt att värja mig mot känslan att bloggen är gubbig och ofta lite tråkig, lite ensidig. Det ser inte ut så här på Instagram, på Flickr eller på deviantArt. Jag menar inget elakt, nedlåtande och jag tycker om mkt som visas och har att lära mig av de flesta. Men variationen är större på andra håll, genomsnittsåldern definitivt mkt yngre och man vågar mer. Det är inget fel att vara intresserad av gamla kameror och analog teknik, inte alls, men när det blir så mkt som här är min enkla tro att vi faktiskt stöter bort många yngre fotografer och fotografer i vardande. I stort sett alla människor fotograferar idag, varför har vi så stor andel pensionärer som jag, varför har vi så få tjejer, särskilt unga tjejer? Dom finns på FB, dom finns på Instagram, dom finns på Flickr och dom fotograferar men dom är inte här. DET tycker jag är synd, Många vänliga hälsningar/ Björn T
Upptäcker att jag missade den lilla smileyn, den ironiska markören vad gäller provokation. Här kommer den :-)
Skämt åsido, jagtycker att du plockar fram ett par viktiga saker i din blogg. Var finns ungdomarna och var är kvinnorna? De har säkert andra fora.
Och här blev det ju en sån där givande tråd, som en liten diskussion.
(Och där slocknade tangentbordet till paddan och laddsladden som hör till just den ligger hemma i stan)
Glad påsk
Gunnar S
Jag säger en gång til, jag använder bloggen som en dagbok, mestadels med fotorelaterat innehåll. Det gör de flesta av alla andra medlemmar här också - enligt min mening. Vi skriver om olika saker och på olika sätt. Jag använder också andra media och plattformar, men det är något helt annat än min blogg här. På min Facebook-profil länkar jag bara till min blogg. Jag ignorerar gradvis de mest uppvärmda diskussionerna och debatterna och gör vad jag tycker om själv. Om man har några idoler eller inspireratorer, är det vel inget fel med det. Och om man har någon kunskap om kameror, objektiver eller andra bildämnen, är det vel okej också. Där det kan gå fel, är om det bara är vad som är "rätt" så håller jag med dig. Där har jag gradvis lärt mig det då går jag bara videra utan att kommentera.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Jag använder inte kameran i min iPhone för något annat än möjligen dokumentation. Jag har min lilla Sony X100Mk3 med alltid.
Hälsn!
Hälsn!
Tiden ja, visst lägger jag en hel del tid på datorn, men mest på bilderna. Och av medierna lägger jag ju säkert 80-90 % av tiden på just FS därför jag gillar möjligheten att skriva lite längre, lite mer ingående och också de längre kommentarerna. På FB är det ju enkelt att vara med mkt begränsad tidsinsats, jag delar ju bara dom bloggar som jag tycker kan ha relevans i Finspångs-, Ludvika- eller Söderbärke-grupperna, det tar nästan ingen tid alls och på köpet har jag fått ett antal mkt roliga kontakter precis som jag skrev.Totalt är det få kommentarer, dom flesta mkt enkla som inte kräver ngn ytterligare kommentar, men som sagt, några riktigt roliga.
I Insta lägger jag en a två bilder då och då, ytterst sällan med kommentar eller någon info från mig. Det roliga där är att det dyker upp bilder lite varstans ifrån - Kina, Indonesien, Korea, Sydamerika, Frankrike och några fotografer börjar jag känna igen och följer, det är roligt för det är helt andra bilder än på FS. Dom dagar jag lägger in bilder på Insta, säg 3-4-5 dagar i veckan, tar det kanske en kvart. Så även om FS helt klart är mitt huvudmedium tycker jag det ger mig något mer att också lägga lite tid på FB och Instagram.Men det är en bråkdel av tiden jag lägger på FS. Hälsningar/ Björn T
Kan det vara så att nya människor gillar ny teknik rent implicit, medan dom gamla människorna gärna sneglar på det gamla?
Jag är i alla fall en sådan där gammal stöt som gärna gör det - det är min värld liksom. Och nej - jag släpar inte på någon PC hos tandläkaren, bussen, eller liknande. Inte på någon mobil heller för den delen. Största delen av min tid vill jag helst vara ifred med mina egna tankar, men så är jag ju en gammal stöt - utan någon digital missbruksproblematik.
Jag har ett bud på en förklaring till din sökning efter ungdomar här på bloggen. När du jämför med Facebook och Instagram. Enligt min mening är bloggen ett skriftligt medium, där man självklart kan komplettera sina texter med bilder.
Klippet från webben: "En blogg är kort sagt en webblogg, en dagbok där ämnena inte behöver vara dagens erfarenheter. Karaktäristiken hos bloggar är att de ger läsare möjlighet att kommentera inlägg på bloggen".
Facebook och Instagram har en helt annan struktur och speciellt på Instagram är det bilderne som är viktigast. Jag tror också att de flesta bilderna på Instagram laddas upp från mobiltelefoner här och nu på platsen, medan alla möjliga filter läggs till. Det är åtminstone så mina unga använder det. De skriver inte långa texter som jag och andra gör :-) Och det är okej för mig. Jag har ingenting mot antingen Facebook eller Instagram, jag är själv på båda ställena. Jag hade glömt att jag fortfarande hade min Instagram-profil från 2013 med 3 bilder och 3-4 följare :-)
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Jag såg några av dina bilder på Instagram och jag tror omedelbart att du får mer "läste" och "kommentarer" här på FS på samma bilder ?
PS Tror inte mina bilder i Instagram ger fler läsare här på FS. Det är jag däremot säker på att att jag får via FB, jag delar ju många bloggar på Finspångs-, Ludvika- och Söderbärkegrupperna i FB. På FB ser man bara första bilden och typ första meningen av texten, vill man fortsätta och läsa klickar man på bild eller text och kommer då direkt in på bloggen
Jag skulle säga att fotografering, redigering och publicering i mobilen är en ganska sträng läromästare, som tvingar en att göra det mesta möjliga utifrån en uppsättning begränsningar. Tvärtemot mångas uppfattning, tror jag.
Som utlandssvensk är jag inte minst evigt tacksam att kunna få en inblick i mina bästa vänners treårings liv, vad föräldrar och syskon har för sig, och visa dem mitt liv. Vänskaps- och familjeband hålls intakta, och när man ses några veckor om året, är det som att ingen tid har gått.
Och ja, varför så få kvinnor?