Khalad Photography Blog

FORTSÄTTNINGEN PÅ HISTORIEN

***

Först: Det här skriver jag mest för min egen del så var snälla och haka inte upp er på alla namn om ni nu läser alls!

Mycket har jag tänkt om min farfars far, Nils Gustaf Oscar, han som föddes på Moråkers gård i Stora Tuna för snart 200 år sen, 1825. Det var med honom som start jag tänkt titta på familjehistorien. Men när jag började skriva för ungefär en månad sen (1 oktober, se https://www.fotosidan.se/blogs/khaladsphotoblog/historien-plus-en-smula-fotohistoria.htm) hamnade jag ytterligare en generation bakåt genom bilden av hans mamma Elisabeth, född 1790. Själva porträttet fascinerade mig, här hade jag ju en orginalkopia på en bild av någon som är född på 1700-talet! Och nu sitter jag här med nästa kvinnoporträtt och funderar. Och inser att jag trott fel om min farfars far, Nils Gustaf. Och kanske lika fel om min farfars mor, hon på bilden härnere.

*

Men låt mig först förklara varför jag är intresserad och vad jag försöker förstå. Min pappa föddes 1902 i Svabensverk, ett litet bruk i dom stora skogarna på gränsen mellan Dalarna och Hälsingland. Hans föräldrar var inte gifta, dom hade inte tillåtits att gifta sig eftersom fadern hade fallandesjuka - epilepsi. Men trolovade var dom. Inte nog med att dom inte fick gifta sig, en månad innan pappa föddes dog hans pappa i sin sjukdom, epilepsi. Min pappa har alltså aldrig sett sin pappa någonsin, inte ens som liten. Och hans farföräldrar och släkten i övrigt på den sidan såg honom som den oäkting han var. Där fanns både pengar och en stor släkt men ingen kontakt whatsoever. Och som hans mamma inte ens vågade berätta för sina föräldrar (som bodde  en annan del av landet) att hon fått barn blev pappa fullständigt ensam med sin mamma. Att växa upp utstött för att man var oäkting var nog inte så ovanligt på den tiden, även om jag tror att att det var mer ovanligt att inte ha någon som helst släkt att anknyta till. Inga syskon, ingen pappa, inga farföräldrar och inga morföräldrar och inga kusiner.Vad jag vet är att pappa, utan att ha någon som helst del i historien, hela livet hade starka skamkänslor för sin bakgrund. Allt det jag vet är genom mamma, pappa kunde inte ens prata om det. Och skam och bristande självkänsla går hand i hand, skam färgar hela livet. Och tar några generationer att göra sig kvitt har jag förstått....

*

Alltså undrar jag förstås - vem var han, min farfars far? Nils Gustaf Oscar. Som struntade i sitt barnbarn fastän sonen dött? Jag vet ju att han blev framgångsrik, mer än någon annan Tundal. Först tog han examen på teknologiska institutet (som sedermera bytte namn till Kungliga Tekniska Högskolan, KTH) 1844, därefter bergsexamen i Falun 1846. Extra intressant för mig som också är ingenjör med materialinriktning.  Därefter stipendiat på Jernkontoret, bergnotarie i övre norra distriktet (placering Hörnefors), bruksförvaltare (inte -ägare) på Robertsfors Bruk, riksdagsman och där i Robertsfors tillräckligt betrodd för att få namnge både en skola och en gata. Men som överger ett av sina barnbarn. Kallhamrad industrialist kanske? Som fick åtta barn varav sju överlevde till vuxen ålder?

*

Det är först för några dagar sen som det slår mig, han dog redan 1895. Men pappa föddes ju 1902. Han hade alltså varit borta i sju år när min pappas pappa, ett av hans åtta barn, dog. Han kan alltså inte varit den som personligen fryste ut pappa. Kanske hade han gjort det om han levt, det får jag nog aldrig veta. Men han ställdes aldrig inför frågan hur man skulle ställa sig till ett oäkta barnbarn.  Medan jag är igång passar jag på att kolla, Nils Gustaf Oscar hade en bror i Sundborn, flottningschef och alltså rätt framgångsrik också han. Det visar sig att han dog samma år, 1895, och hans hustru ännu tidigare. När min pappa föddes fanns därmed bara en person kvar i livet i den äldre Tundalsgenerationen, pappas farmor . Och vem var hon? Hon som alltså var gift med Nils  Gustaf Oscar? 

*

Sophia Beata Maria Schåltz föddes 1837 och var alltså 12 år yngre än sin man. Hon var dotter till inspektorn Per Schåltz och dom träffades i Hörnefors och det blir bröllop redan på våren 1858 då Nils Gustaf är 33 år och Sophia 21. Och dom flyttar snart till Robertsfors Bruk. Här kommer snart barnen, Arvid redan 1859, och året därpå son nummer två, Carl August. 1861 reser dom fyra till Amerika tillsammans med hans mamma som jag skrev om förra gången. Under dom tre åren där får de ytterligare två barn, Elin Maria 1862 och Götha Matilda 1864. Tillbaka i Robertsfors kommer så Anna Elisabeth 1870 och Gustaf Henrik (min farfar) 1872. Johan Victor, som bara får leva i tre månader kommer 1874 och till sist Fanny 1882. Mamma Sophia är alltså 45 år  när hon får sitt sista och åttonde barn. Hon har varit i Amerika i tre år, hennes man är 57 och har säkert fullt upp på bruket i Robertsfors. Jag gissar att Sophia Beata var en kvinna med skinn på näsan och van att hantera dom flesta situationer, barnuppfostran såväl som annat.  När jag tittar på hennes bild får jag intryck av att hon kan vara mycket bestämd. Väldigt bestämd skulle jag säga.

*

Sophia Beata Maria Schåltz,  gift Tundal, född 1837, död 1922. Min pappas farmor.

*

Hur gammal är hon? Definitivt inte 65, alltså innan min pappa var född. Jag gissar 45 ungefär, dvs ungefär när hon just fått sitt sista barn, Fanny. Och efter åtta barnafödslar ser hon fortfarande bra ut. Ju mer jag tittar på bilden, desto bättre gillar jag den. Inte bara munnen ser bestämd ut, ögonen också. Bilden har bra kvalitet, det är lätt att uppfatta hennes blick, klara ögon som ser stadigt på den eller det hon fäster blicken på. Inbillar mig att den blicken inte väjer i första taget.  På något sätt känner jag att jag alls inget har emot att en åttondel av mitt blod och mina gener kommer från henne, trots att hon inte tog något ansvar för pappa, hennes sons oäkta barn. Oäkta barn hörde inte till familjen, det var bara så det var.

*

Jag vet inte så mycket mer. Men när hennes son (min farfar) Gustaf Henrik dör  i epilepsi i oktober 1902 och min pappa föds en månad senare, november 1902, är Sophia 65 år och har  sex barn i livet i åldrarna 43, 42, 40, 38, 32 och 20 år. Och säkert ett antal andra "riktiga" barnbarn, har inte kommit så långt att jag kollat det. Varken Sophia själv eller något av de vuxna barnen, syskon till min farfar som dog i epilepsi en månad innan min pappa föds, låtsas om att min pappa existerar. Min avsikt är inte att försöka hitta några "skyldiga", oäkta barn hörde väl helt enkelt inte till familjen och släkten, oavsett trolovning, det var nog så det var bara. För mig känns det ändå skönt att ha tagit rätt på så mycket det går och att försöka tänka mig in i hur det var. Det hjälper mig faktiskt att förstå ändå, känner jag. Jag har alltid undrat över min farfars far, varför brydde han sig inte om sitt oäkta barnbarn när barnets fader dog? Så enkelt var det - han levde inte då. Hur han gjort om han levat är det ingen som vet. Och det känns som jag förlikat mig också med Sophias beslut - hur kan man döma beslut som gjordes för 115 år sen efter dagens normer?

*

Jag har ett par bilder till jag gärna visar. På den första här nedan sitter hon den 15 maj 1922 och väntar på sina kaffegäster, det vet jag eftersom något av hennes barnbarn baktill på bilden skrivit

*

*

*

*

Bilder är verkligen som en tidsmaskin. Just textraden "Mormor väntande på sina kaffegäster på sin 85-årsdag den 15 maj 1922" får mig att känna hur jag förflyttas i tiden, eller bättre, hur tiden flyter i hop till en punkt. Det kunde, med infinitesimala eller i varje fall oviktiga förändringar, vara sagt i går när jag fyllde år. Inte 85 men 77. Undrar om nån skriver med riktigt bläck på bilderna från igår "Farfar väntande på sina kaffegäster på sin 77-årsdag den 2 november 2017"? Men vänta nu, i går tog vi inga bilder. Och hade vi gjort det hade dom bara legat i datorn och ingen hade kunnat skriva på baksidan, eftersom det inte finns någon baksida på datorbilder. Och inget riktigt bläck heller för den delen. Och riktig skrivstil finns ingen som kan, varken skriva eller läsa, snart.

***

2017-11-03 21:50   gorred

Sånt här är väldigt intressant! Perspektiv och kontext. Samtidigt visar det hur viktigt det är att dokumentera, och att vardagsbilder också är synnerligen viktiga, för att minnas, för att förstå.
//Göran R

Svar från Khalad 2017-11-06 13:01

Tack Göran, den här typen av dokumentation är definitivt viktig!/ Björn T

2017-11-03 22:22   ehrsa

Du både fotar bra, och skriver 'historia' bra! Jätteintressant! Förstår att det ligger mycket funderande bakom dina slutsatser här..
Hälsn!

Svar från Khalad 2017-11-06 13:02

Tack för den fina kommentaren Jan!/ Björn T

2017-11-03 22:58   pic-tor

Trevligt och tänkvärt inlägg. Jag förundras ofta över tider som varit. Släkten, några har man hört talas om, men många har har jag ingen som helst kännedom om.

Svar från Khalad 2017-11-06 13:03

Jo, så är det för mig också, och på ngt sätt känns det som gamla tider kommit närmare, tack Torbjörn!/ Björn T

2017-11-04 17:14   Bjarne

Wow, vilken otrolig historia! Vårt land är nog fullt av dem. Jag tittar ibland på "Allt för Sverige", där ättlingar till svenskar som utvandrat till USA får ta del av sin historia här i landet, och det är inte ovanligt med berättelser som lite grand liknar din. Tänk att det var en så'n stor skam att vara "oäkting" trots att man ville gifta sig men inte fick!

Det här med hur mycket av dagens bilder som kommer att finnas för framtida generationer kan man verkligen undra. Det är väl ganska få som gör riktiga kopior i dagsläget, så mycket mer kommer säkert att gå förlorat. Jag gör både det och fotoböcker i alla fall!

Hälsningar, Bjarne

Svar från Khalad 2017-11-06 13:05

Tack Bjarne, det är väl så att var och en av oss har en historia att berätta om vi vet och om vi vill/ Björn T