Khalad Photography Blog
ATT SUMMERA ETT LIV
Vi går och vi går. Och vart vi ska? Ingen som vet. Vi följer vägen, åtminstone är det så jag gjort för det mesta. Enstaka avstickare har det blivit. Men innan jag blev 60 följde jag alltid vägen, den utstakade. Vem som stakat ut den? Jag vet inte, föräldrar, skola och ekonomin kanske. Den hade blivit inbyggd i mig själv, men den sista som jag frågat var mig själv. Efter sextio är det bara mig själv jag frågar vad jag vill. Och vart jag vill. Ingen har nånsin hindrat mig att göra det jag vill, ingen annan än jag själv. Jag har inte förstått, jag har inte fattat, att det är mitt liv. Nu, när jag tror jag äntligen förstått, är det bråttom. Nej förresten, bråttom är helt fel ord. Det är aldrig bråttom. Men det är viktigt att inte göra det som är oviktigt eller onödigt. Bara det som är viktigt, det som betyder nåt för mig och dom människor jag möter är viktigt. Ändå anpassar jag mig fortfarande för mycket till vad andra tycker och tänker, även om det är mindre än förut, mycket mindre. Alla viktiga svar finns därinne, i mig själv. Svar utifrån kan jag bara få på oviktiga saker som hur jag bygger hus eller klarar jobb och ekonomi. Eller vilka bilder som får gensvar. Dom enda bilder som är viktiga för mig är dom som säger något om mig själv och som i mina ögon uttrycker något av vad jag känner. Och boken var viktig - för mig.
*
Kanske undrar ni varför jag skriver det här? Enkelt. Läkarna tror inte min storasyster överlever helgen, hon är inte kontaktbar längre. Jag önskar jag hade pratat mer om det som är viktigt med henne. Det som varit viktigt för henne. Jag tror hon haft ännu svårare än jag för att göra det. Jag fick chansen till ett andra liv efter sextio, jag hade kunnat fråga mycket mer. Mycket mycket mer.
*
*
***
//Lola
Hälsn!
Mycket vacker bild!
Fast man måste försöka arbeta med att vara sann mot sig själv.
Och göra det som känns rätt, men man måste ändå ta hänsyn till andra
Så man inte skadar andra
Tråkigt med din syster.