Khalad Photography Blog

KRIGSBARN

***

Jag har svårt att göra mig fri från bilden på den drunknade Aylan där på stranden. Varför fick han aldrig se Europa? Varför fick han inte uppleva att vi i Europa bryr oss, att vi hjälper? Och alla dom andra, som är kvar i lägren - i Syrien eller i Europa? Ja, jag vet, en del säger att bilden var fejkad. Som om det har ngn som helst betydelse hur bilden var gjord. Aylan är död, oavsett hur det gick till när bilden togs.

*

Ja, men det är alldeles för många som kommer säger en del. Vadå för många? Jag vet mig inte ha tvingats göra en enda uppoffring, avstå från något över huvud taget än. Inte en enda måltid, inte en enda natt med tak över huvudet för att ge ngn annan mat eller tak. Det betyder inte att jag inte gjort något, men jag har inte behövt avstå från något, har du?

*

Jag har en stark känsla av att vi på ett antal decennier blivit ganska bortskämda. Observera att jag säger vi, för det har i varje fall jag. Jag kommer osökt att tänka på dom finska krigsbarnen för lite mer än 70 år sen. Sverige tog då emot ca 70 000 krigsbarn  från Finland, för att rädda dom från krig och umbäranden, kanske död. Det var inte bara landet Sverige som tog emot dom, dom flesta fick tillfälligt nya föräldrar eller ny familj.  Och dom nya "styv"föräldrarna tog dom till sina hem där dom fick mat, kläder och en säng att sova i - dom fick ett nytt hem. Och dom (föräldrarna) fick såklart stå för alla kostnader själva.

*

Mina föräldrar hörde till dom som gjorde just det. Det var ont om pengar även om det inte var direkt fattigt, vi var trångbodda och dom hade redan mig och min storasyster Sigbrit, men till oss i Falun kom Heimo, några år äldre än jag. Jag kommer inte ihåg några detaljer, jag var  2 eller 3 när Heimo kom. Men han blev en i familjen.

*

Många, många år senare kom Heimo för att hälsa på mamma och pappa som vuxen. Här står han och mamma - som jag ser klätt upp sig i sin bredbrättade finhatt - nu i Ludvika

*

Och jag funderar - skulle jag/vi kunna ta emot någon nu? Skulle vi vilja ha någon hos oss, jag menar en "främmande" människa som bor hos oss, inte en natt utan alla nätter? Under några år? Eller så länge det behövs?? Men mottagandet är inte upplagt så, jag har inte behövt ta ställning än. Men för mer än 70 år sen tog vi emot dom finska barnen med nya hem - och jag skulle påstå att vi, svenskar, var mycket fattigare då. Men inte så bekväma förstås.

***

2015-09-16 00:10   Gun-Inger Arvidsson

Tack jag har tagit din blogg till mitt hjärta.
Det var skrivit ur ditt hjärta det kan jag känna.
Ärligt vilket du skall ha stor heder av.
Ett vackert foto du visar av mamma och din fosterbror Heimo.
Har ni träffats nyligen också.
Jag har också tänkt som du här sitter vi två personer i ett hus.
Tårar har runnit och kan rinna igen när jag tänker på bilden av denna lilla gosse.
Sov gott
Gun-Inger

2015-09-16 07:09   Ingemar Svensson

Ja bilden på Aylan lär inte försvinna på länge, om någonsin. Jag hör också många som har synpunkter på flyktingarna som kommer hit och tar del av vår välfärd, och precis som dig har jag aldrig hört någon som fått offra något för den sakens skull. Vi är bortskämda, vi är bekväma, men som tur är så är vi fortfarande givmilda. Bra skrivit Björn.

Per 2015-09-17 20:07

Mor och son som handlade på IKEA fick allt offra något för vårt allt för frikostiga mottagande som sker utan något som helst konsekvens tänk och som verkar grunda sig på en outtömlig källa av kapital att ösa ur. I nästa andetag klagas det på urholkad välfärd i sverige, sjukvård utan tid och engagemang för patienter och sjunkande resultat i skola, besynnerligt.